En hälsning från mig – er nya COP24-repp!

Hej!

Lotta heter jag och jag är er nya representant till COP24 och wow, vad kul det ska bli! COP är FNs årliga klimattoppmöte som denna gång kommer att äga rum i Polen i december.

Så, vem är jag? Till vardags läser jag till läkare i Lund och jag ska snart börja mitt fjärde år där. Annars spenderar jag gärna tid med att träna, laga mat och lära mig språk! Att vara aktiv i civilsamhället har länge varit en viktig del i mitt liv, från CISV Sweden när jag var yngre, till IFMSA-Sweden (International Federation of Medical Students’ Associations) som jag nu jobbar mycket med. Ett långt och klurigt namn, jag vet… Det är en förening för vårdstudenter från världens alla hörn, som brinner för global hälsa och det är där igenom som mitt intresse för klimatförändringar har kommit till. Det kanske inte känns helt självklart att klimat och hälsa hör ihop, men det gör det! Klimatförändringar beskrivs ofta som vår tids största folkhälsoutmaning då det påverkar vår hälsa bland annat genom minskad tillgång till rent vatten, ökade luftföroreningar och ökad spridning av smittsamma sjukdomar som malaria. De som drabbar hårdast är såklart redan sårbara grupper som urfolk, barn och de som lever i fattigdom. Att kämpa för ett hållbart klimat innebär därför också en kamp för en rättvis värld med hälsa för alla.

 

Jag på mitt första möte med miljö- och energidepartementet nu i Augusti!

För att kunna föra rösten för Sveriges barn och unga, vill jag hör vad ni tycker är viktigt med klimatomställningen! Är det urfolks rättigheter som ni brinner för? Genusperspektiv?

Eller har ni inte jobbat så mycket med klimat i er förening innan? Isåfall kommer jag gärna till er och håller en workshop, föreläsning eller talar på seminarium! Jag skickar nu i dagarna ut mail till alla LSUs medlemsföreningar, men ni är såklart varmt välkomna att ta kontakt med mig på lotta.velin@lsu.se

Jag är så glad och hedrad att få denna chans och ska göra mitt allra bästa för att barn och ungas röster blir hörda på COP24!

Kram!
Lotta Velin

Twitter.

Ett försenat hejdå

Let’s face it. Den här bloggen var inte riktigt min prioritering förra året, och jag hoppas och tror att ni fick följa mig via andra medier istället. Inte desto mindre har det blivit hög tid att publicera min slutrapport, som äntligen blivit grafiskt formgiven och därför tillräckligt snygg för att dela med sig av.

Så här är den – Slutrapport UNGA 2017. Läs den!

TACK.

Tack till LSU för förtroendet. Tack Utbildningsdepartementet, Utrikesdepartementet och Sveriges permanenta representation vid FN för möjligheten. Tack till alla unga jag fått tillfälle att prata med under året. Tack till de tjänstemän och politiker som har lyssnat. Och tusen tack till alla ni som förändrar unga liv i Sverige och världen, varje dag.

Vilket år jag haft! Det har varit en otroligt stor ära att representera den svenska ungdomsrörelsen, om än stundtals väldigt svårt. Samtidigt som jag burit ansvaret med stolthet har det varit svårt att hitta faktiska möjligheter för att föra ungdomsrörelsens talan, och när jag väl hittat möjligheter har det varit en utmaning att kombinera dessa med arbete och studier.

Jag är väldigt glad över allt jag har hunnit med, och jag har lärt mig otroligt mycket. Förändring sker långsamt, och jag är övertygad om att vi sakta men säkert rör oss mot en värld där unga kommer att få det inflytande vi nu saknar. Jag kan bara hoppas att jag har bidragit med en pusselbit på vägen.

Jag är otroligt förväntansfull inför att se det arbete Hamza Ibrahim kommer att uträtta under 2018, och är helt säker på att rollen som ungdomsrepresentant kommer att utvecklas och förbättras i hans händer. För mig väntar nya utmaningar i form av valrörelse med Unga Feminister.

Ni kan alltid nå mig via @hannabergmans på sociala medier, och maila mig gärna på hanna.bergman@ungafeminister.se.

Tack och hej!

 

 

Tack och adjö!

Så börjar det närma sig. Dagen då mitt mandat är till ända och jag avgår från mitt uppdrag som ungdomsrepresentant i FN. Med det här inlägget, som är mitt absolut sista här på bloggen, vill jag titta tillbaka på året som gått, ge mina reflektioner kring uppdraget och tacka alla som på ett eller annat sätt hjälpt och stöttat mig. Den långa, och kronologiskt mer korrekta berättelsen om uppdraget finner ni HÄR i min officiella slutrapport, men för er andra så kommer en härlig kortversion här. Och som alltid, hör gärna av er om ni har frågor, tankar eller bara vill ses och snacka någon dag. Jag finns alltid här för er!

Det har nu gått nästan 16 månader sedan jag skickade det där mailet som skulle förändra mitt liv. Mailet som jag så länge hade tvekat på att skicka. Mailet där jag berättade om varför jag ville vara med och förändra världen som LSU:s ungdomsrepresentant till FN:s Högnivåforum för hållbar utveckling. Mailet som efter en lång ansökningsprocess studsade tillbaka med ett “Grattis, du har blivit vald!”.

Jag kommer fortfarande ihåg hur jag studsade runt i min lägenhet där i några timmar, innan jag satte mig ner för att börja försöka förstå vad det faktiskt var jag skulle ägna hela nästkommande år till. För lika stor som lyckan, var också vilsenheten. Vad hade jag egentligen gett mig in på? Vem var jag, en liten pöjk från schlätta att representera ungdomsrörelsen i FN? Och var skulle jag egentligen börja?

För att göra mig lugnare bestämde jag mig för att börja med att läsa på. Det är nästan alltid en bra idé. Så jag läste. Pärm till pärm, rapport för rapport, om FN-systemet, om de globala målen, om indikatorer, utvecklingsfinansiering, och alla dessa FÖRKORTNINGAR. Herregud det tog nästan en timme att ens läsa en enda sida första gången jag öppnade något av alla dessa FN-dokument. HLPF, AAAA, MGoS, STI, GPDRR, SIDS – det hela var en enda röra, för att inte ens börja med alla olika FN-organ.

Är detta en issue för tillgänglighet & inkludering i processerna? Ja.
Är det en nödvändighet? Nästan.

Efter att ha lärt sig alla dessa förkortningar så förstår man dock också varför de har blivit till. Har man en minut i talarstolen (som jag hade under Sveriges presentation) så är det tyvärr ett nödvändigt ont att referera till dessa förkortningar för att överhuvudtaget hinna med. Jämför själva hur snabbt det går att säga “United Nations High-level Political Forum on Sustainable Development” med “HLPF”. Däremot tror jag att i dialog med andra som inte har erfarenhet av systemet är det superviktigt att använda ett så lättillgängligt språk som möjligt. Det viktigaste är att göra sig förståelig för mottagaren.

Att sitta ensam hemma och försöka läsa på tog mig dock bara so far. För att på riktigt förstå systemet behövde jag träffa folk som hade den djupare, bakomliggande kunskapen och kunde kontextualisera alla dessa dokument. Så jag träffade gamla representanter, diskuterade med ungdomsdelegater i andra länder och hade möten med kunniga inom området. Det här var oerhört värdefullt, och jag vill verkligen tacka alla er som på ett eller annat sätt bidragit med så mycket pepp, kunskap och kompetens under året! Utan er hade det här varit omöjligt.

För jag ska inte sticka under stol med att jag stundtals upplevt det här som ett väldigt ensamt och tufft uppdrag. Trots stöd från styrelse, kansli och inte minst min grymma kollega Hanna, så hänger allt slutligen på dig som repp. I ett uppdrag som till stor del har varit mitt att utforma, så har ansvaret också varit mitt att bära. Med tidigare erfarenhet av att vara på gränsen till utbrändhet har det varit en stor utmaning under året att navigera bland möjligheter för att utnyttja tiden på bästa sätt, hitta de platser där man faktiskt kan påverka och samtidigt verka för ett hållbart engagemang. Det här är nog också det som jag är mest stolt över efter hela det här året. Att jag verkligen gett mitt allt. Att jag lyckats göra, om än en liten skillnad, samtidigt som jag ändå har lyckats hålla mitt engagemang på en hållbar nivå och tagit hand om mig själv, mina nära och kära. “För det är ingen som kommer att tacka dig när din låga brunnit ut”

Jag är också stolt över att allt fler ungdomsorganisationer nu känner ökad kunskap och intresse av att arbeta med Agenda 2030. Över att jag under året träffat och föreläst för mer än 8 000 unga om de globala målen, ungdomsrörelsen och hur vi tillsammans kan skapa en mer hållbar värld. Över att vi fick in skrivelser om LSU i rapporten som Sverige skickade till FN. Att jag efter en hel del lobbying fick vara en del av Sveriges officiella presentation i New York. Att jag vågade. Att vi har stärkt kontakten och samarbetet mellan LSU och Utrikes- samt Finansdepartementet här i Sverige, andra ungdomsdelegater i Europa och organisationer i andra delar av världen. Att vi nu bjuds in för att tidigt i processen vara med och forma Sveriges prioriteringar inför årets HLPF. Att vi har fått vara med och lyfta frågan om ungas deltagande på högsta politiska nivå, för att säkerställa att unga världen över inkluderas i de processer som kommer att avgöra deras liv och framtid.

Det har varit ett oerhört spännande, krävande, lärorikt och givande år i hållbarhetens och ungdomsrörelsens tecken. Jag vill därför passa på att tacka ALLA som varit en del av den här resan. Ingen nämnd – ingen glömd. För en av mina främsta (och svåraste) lärdomar under året har varit att alltid försöka hålla sig kort och koncis, något som delegaterna i FN generellt är oerhört dåliga på. Jag tror alla skulle lära av att läsa lite mer Shakespeare;

“Since brevity is the soul of wit,
And tediousness the limbs and outward flourishes,
I will be brief.”

Med det sagt så vill jag avsluta det här inlägget med en sista tanke, nämligen att vi måste bli bättre på att stärka det positiva. För lika mycket som vi måste problematisera och förstå varför saker går fel, bör vi även försöka förstå och stärka det som är rätt och bra. Som aktiv i civilsamhället har jag växt upp med en kritisk röst, till i stort sett allt. Problematiserat, kritiserat, ifrågasatt. Och medan det är viktigt, så har jag lärt mig allt mer kring att faktiskt också stärka de saker som är positiva. Inte bara för att det är nyttigt för att skapa en mer konstruktiv debatt, utan för att det också är nödvändigt för att hålla uppe ens egen motivation. För det är jävligt mycket som går åt fel håll i världen, och att vara på plats i FN gör detta bara ännu tydligare. När medlemsstater inte kan komma överens om huruvida kvinnor verkligen har rätt till sina kroppar eller inte. När kriget i Syrien går in i ett sjunde år med hundratusentals döda som resultat. När USA väljer en president som mer eller mindre förnekar klimathotet. Då är det svårt att känna hopp och optimism om man inte också tittar på den positiva utvecklingen som sker på många platser över vår jord, inte minst här hemma i Sverige på grund av ungdomsrörelsens fantastiska arbete. Så är det något jag verkligen kommer att ta med mig efter det här året är det den oerhörda bredd, det enorma engagemanget och otroliga drivet hos unga jag träffat för att vara med och skapa en bättre värld.

Det känns otroligt roligt att nu kunna lämna över uppdraget med starkare relationer mellan LSU och Utrikesdepartementet, fler kontakter och samarbetspartners i FN & Europa, och kanske bättre förutsättningar än någonsin tidigare. Att det dessutom är Henrietta som tar över gör mig trygg i att 2018 kommer vara ett år utöver det vanliga för LSU och den globala hållbarhetsdebatten.

Själv ser jag nu fram emot att skriva min kandidatuppsats och avsluta mina studier på Handelshögskolan i Göteborg, för att sedan förhoppningsvis få fortsätta tjänstgöra i arbetet för en mer hållbar värld. Till sist vill jag återigen tacka för förtroendet att få representera er under året, och nu signa ut med hopp och tro om en bättre framtid, för såväl oss unga som för kommande generationer.

Tillsammans förändrar vi världen.

Peace.

Läs slutrapporten här

Hör av dig på:
Mail: bjornfonden(at)gmail.com
Twitter.

Sveriges nya FN-representanter!

Svartvitt filter på en bild där Hamza (vänster i bild) och Henrietta (höger i bild) som tittat rakt in i kameran. På bilden fins en gul cirkel där det står "Ungdomsrepresentanter i FN 2018"

Hamza och Henrietta, LSU:s nya FN-representanter!

Nu kan vi stolt presentera våra efterträdare Hamza Ibrahim och Henrietta Flodell, som har utsetts till att representera Sveriges unga i FN:s Generalförsamling, respektive FN:s Högnivåforum för hållbar utveckling under 2018!

Hamza Ibrahim är 25 år och studerar just nu pol.kand i Lund. Han har länge arbetat för unga ensamkommandes rättigheter och sitter i styrelsen för Ensamkommandesförbund, där han tidigare också var ordförande. Hamza besitter en djup kunskap om förutsättningar för ungdomsrörelsen i Sverige och situationen för ungas rättigheter globalt. Under hösten 2018 kommer han att representera LSU i tredje utskottet under FN:s Generalförsamling.

”Jag som person är en mångsysslare som brinner för ett tillgängligt, rättvist och jämlikt samhälle. Jag brinner för att göra skillnad och engagera mig i internationella frågor och vill bidra mina åsikter till en bättre värld där alla har lika villkor.”

Henrietta Flodell är tidigare internationell sekreterare och vice ordförande på SACO Studentråd. Henrietta är intresserad av forskningens roll i hållbarhetsarbetet och tar sig an frågorna på ett tvärsektoriellt sätt. Under våren 2018 kommer hon även göra en praktik på UNDP:s hållbarhetskontor i Bonn och kommer därför jobba nära FN:s Agenda2030-arbete. I juli kommer hon att representera LSU under FN:s Högnivåforum för hållbar utveckling i New York.

 ”Agenda 2030 och de sjutton hållbara utvecklingsmålen är en vision om ett framtida hållbart samhälle. Vi unga utgör hälften av jordens befolkning och vi måste inkluderas i arbetet med att göra denna vision till verklighet. Jag ser fram emot att stå upp för denna övertygelse och höja rösten å den svenska ungdomsrörelsens vägnar. Vår framtid ska vara hållbar i alla ordets dimensioner – ekologisk, ekonomisk och social!”

Det här innebär också att jag (Björn) och Hanna snart kommer att avgå från våra mandat. I måndags hade därför jag och Henrietta personligt överlämningsmöte där jag berättade om mitt arbete under året och vad hon kan förvänta sig inför uppdraget. Senare på eftermiddagen hade vi också möte tillsammans med Utrikesdepartementet, där vi fick mycket positiva nyheter!

Bland annat ska vi få vara med på ett bättre sätt i formandet av Sveriges prioriteringar inför HLPF i år. Vi diskuterade även det ökande fokuset på FfD (Financing for Development), Sveriges ordförandeskap i Nordiska Ministerrådet och kampanjen Generation 2030 (där det finns pengar att söka!) samt antagandet av Sveriges handlingsplan för Agenda 2030 i april.

Utöver detta har vi också inlett diskussioner kring att arrangera ett gemensamt sidoevent under konferensen, med koppling till LSU:s partnerorganisationer. Det känns oerhört kul att samarbetet med UD fortsätter fördjupas, och att få chansen att rivstarta året med Henrietta på detta sätt!

Henrietta och jag utanför Utrikesdepartementet

 

 

Under tisdagen hade vi sedan ett gemensamt överlämningsmöte med både mig, Hanna, Hamza, & Henrietta samt Feben från LSU:s kansli. Vi pratade bland annat om de förväntningar som ställs på en som repp, att bevara ett hållbart engagemang, och former för samarbeten under året.
Det känns så sjukt jäkla bra att få lämna över till dessa stjärnor, som jag är helt övertygade om kommer ta dessa uppdrag till en helt ny nivå.

Vill din organisation träffa någon av dem och diskutera FN, mänskliga rättigheter, eller hållbar utveckling utifrån era områden? Skicka då iväg ett mejl till info@lsu.se!

Björn i svart t-shirt och Hanna i rosa tröja sträcker ut armarna mot Hamza och Henrietta som står i mitten. Hamza har en vinröd, stickad tröja. Henrietta har en gul blus. I bakgrunden syns Stockholm i snö.

Tvingades ut i snön på LSU:s överlämningsmöte i tisdags för att ta denna vackra bild.

Jag kommer nu snart att skriva och publicera min slutrapport här över året som gått, och Henrietta och Hamza kommer att få chans till att introducera sig själva närmare här på bloggen. Det kommer garanterat att bli spännande läsning, så missa inte detta!

Tills dess vill jag önska er allt gott i januarimörkret.

//Björn Fondén

Vad hände egentligen på COP23?

Just nu sitter jag på ett tåg som rullar fram genom det tyska höstlandskapet, resan mellan Bonn och Lund tar ca 10 timmar och det är ju ypperligt tillfälle för mig att skriva ner en summering om vad det faktiskt beslutades om på COP23. Denna text må vara lång, men jag har varvat med lite fina bilder för att hålla intresset uppe! 

Bild på mig framför COP23-loggan

Under de här två veckorna har det pågått ett flertal parallella möten om de globala klimatavtalen Parisavtalet och Kyotoprotokollet. Även andra frågor relaterade till klimatkonventionen har förhandlats, bland annat har det beslutats om en plattform för lokalbefolkningar och urfolk samt en  en arbetsplan för jämställdhetsarbete.

Parisavtalet

Bild från COP21 där Parisavtalet skrevs. Klimathjältarna Klas och Klara poserar vid de stora bokstäverna #COP21

2015 klubbades det globala klimatavtalet igenom i Paris. En stor framgång för det multilaterala klimatarbetet och ett välbehövt momentum för omställningen till en hållbar värld. Inför COP23 ställde sig även Nicaragua och Syrien bakom avtalet, vilket nu gör att alla FN:s medlemsstater står bakom det (även om USA hotat med att lämna). Men även om själva avtalet är klart så återstår det nu att komma överens om tolkningen av olika meningar i avtalet och regler kring hur avtalet ska följas.

En kan ju tycka att det borde vara rätt så simpelt nu när vi har ett avtal. Problemet med att komma överens går ganska bra att sammanfatta med en grundläggande konflikt.

”Common but differentiated responsibilities” står det skrivet i klimatkonventionen (UNFCCC). Tanken är att belysa att alla världens länder har ett ansvar för att minska sina utsläpp och växthuseffekten men att de som historiskt släppt ut mer (utvecklade länder) har ett större ansvar för detta än vad utvecklingsländer har. Det gamla klimatavtalet Kyotoprotokollet (som gäller fram tills 2020) innehåller därför endast krav på utsläppsminskningar för utvecklade länder. Parisavtalet å andra sidan innehåller krav på utsläppsminskningar för alla länder, dock har varje land självt fått välja vilka och hur höga dessa krav ska vara genom att skicka in en Nationally Determined Contribution (NDC). Det har setts som en stor framgång att även utvecklingsländer har, efter sin förmåga, tagit på sig att bidra till utsläppsminskningar. (PS. Uppdelning av världen i utvecklade och utvecklingsländer något förlegad, men används frekvent i klimatförhandlingarna och därför gör även jag det i denna text)

Bild på Nilla, Johan och Johanna bakom Sveriges namnskylt i väntan på att förhandlingarna ska dra igång

Under COP23 har dock många diskussioner cirkulerat kring huruvida kraven och reglerna kring rapporteringen av utsläppsminskningar ska vara olika för utvecklade och utvecklingsländer. Intuitivt låter detta som ett rimligt krav från utvecklingsländer. Men de som driver frågan är inte de fattigaste eller minst utvecklade länderna, tvärtom är det de rika utvecklingsländerna som har intressen i att inte ha så höga krav på sig själva som oftast lyfter detta. Exakt vilka länder det är varierar i olika förhandlingsfrågor men de mest framstående är Kina, Indien, Saudiarabien och Iran och de kallar sig själva för Like Minded Developing Countries. Genom att ständigt lyfta upp att det borde vara olika stränga regler eller krav på utvecklade och utvecklingsländer har de lyckats sänka tempot på förhandlingarna, vilket kanske egentligen är deras intention. Detta tillsammans med de andra ländernas vilja (främst utvecklade men även några av de minst utvecklade länderna) att ha samma regler för alla länder i ”Parisandan” har gjort att de regler som länderna enas om inte blir så hårda som en kunnat önska.

Några konkreta beslutspunkter som rör Parisavtalet:

  • Den globala översynen: Under förhandlingar har det diskuterats hur vi ska följa upp länders egenbestämda åtaganden under Parisavtalet (NDCs) och vad som ska ingå då vi skriver nya. Hur ofta, vilken information som ska finnas med, vad de ska innefatta och hur ska de utvärderas osv. Huvudfokus under förhandlingarna var vad som ska ingå i en NDC och i rapporteringen av den, bara koldioxidminskningsmål eller även andra aspekter. Här har det gått framåt men diskussionerna fortsätter nästa år.
  • Talanoa Dialogue: Tills den första globala översynen sker, vilket kommer dröja några år, så kommer det istället hållas en stödjande dialog eller ”Talanoa Dialogue” som den nu kallas. Beslut om strukturen för dialogen togs på detta möte och den kommer nu byggas kring de tre frågorna ”var är vi, vart ska vi och hur kommer vi dit?” och börja i januari 2018.  IPCC:s senaste klimatforskning ska vara central i diskussionen samt utvecklade länders utsläppsminskningar innan år 2020 (mer om detta ämne under rubriken Kyotoprotokollet).
  • Bild från sista förhandlingsnatten. En stor grupp av förhandlare försöker lösa frågor bland annat kring anpassningsfonden. Bild: Sofia Bjersér

    • Regelboken: Beslut om reglerna kring hur Parisavtalet ska implementeras ska tas nästa år under COP24. Under detta möte sammanställdes alla länders åsikter i ett långt dokument. Det finns många meningsskiljaktigheter och mycket arbete kommer behövas för att nå konsensus. Arbetet kommer fortsätta under det årliga vårmötet i maj och under COP24. Men det togs även ett beslut om att eventuellt ha ett extra möte mellan maj och COP24.
    • Anpassningsfonden: Att anpassningsfonden ska tjäna Parisavtalet är de flesta eniga om, men hur den skulle göra det och när beslut om detta skulle tas fanns det oenighet om innan mötet. Inpå småtimmarna under sista förhandlingsdagen blev det en kompromiss om att anpassningsfonden ska tjäna Parisavtalet, men att vidare diskussion även ska ske nästa år kring hur givare till fonden ska rapportera prognoser kring sina framtida investeringar.

 

 

Kyotoprotokollet

Som nämnt tidigare är Kyotoprotokollet det tidigare klimatavtalet, det som bara har krav på utvecklade länder. Avtalet togs beslut om 1997 och trädde i kraft 2005 (jämför med Parisavtalet som trädde i kraft efter knappt ett år). Avtalet gällde ursprungligen till 2012 och var tänkt att ersättas av ett nytt klimatavtal efter beslut i Köpenhamn 2009. Då detta avtal inte blev av förlängdes Kyotoprotokollet med en andra åtagandeperiod 2012-2020. Egentligen är Kyotoprotokollet rätt bra och ”mer” rättsligt bindande än i Parisavtalet. Det enda problemet är att det är färre länder som är en del av avtalet och därmed är det inte tillräckligt effektfullt.

Like Minded Developing Countries ville ha en egen agendapunkt för att diskutera utvecklade länders genomförande under Kyotoprotokollet, dvs deras åtaganden och ambitionshöjningar innan 2020.

Bild från Sveriges ambassad i Washington. Illustration av USA och Kina som spelar schack med världens utsläpp. USA har inte ratificerat Kyotoprotokollet och Kina har inga krav på att minska sina utsläpp enligt protokollet.

Det blev inte en egen agendapunkt utan istället en del av ”var är vi nu?”-frågan i Talanoadialogen år 2018 och 2019. Detta kan ses som en liten framgång för utvecklingsländer, samtidigt som utvecklade länder argumenterar att det tar upp förhandlingstid från att istället diskutera Parisavtalets ambitioner och åtaganden.

 

Diskussionerna kring ”Pre-2020” ökade trycket på länder att ratificera den andra åtagande perioden av Kyotoprotokollet (Doha-tillägget till Kyotoprotokollet). Då EU tidigare har hållits tillbaka från att göra detta då alla stater inte varit redo så har flera EU-länder, bland annat Sverige, individuellt ställt sig bakom den andra åtagandeperioden nu under COP23.  Detta ledde tillslut till att även EU gått ut med att de som union ska ratificera innan årsskiftet.

Andra frågor

Handlingsplan för gender

En tvåårig handlingsplan för jämställdhet/gender antogs. I enlighet med handlingsplanen ska jämställdhet bli en integrerad del av allt klimatarbete inom UNFCCC, kunskapshöjande insatser kring jämställdhetsarbete genomföras, meningsfullt deltagande av kvinnor i klimatmötena säkerställas, jämställdhet beaktas i implementeringen av Parisavtalet samt mätbarhet och rapportering kring jämställdhetsarbete öka. Vill du läsa hela beslutstexten så hittar du den här: http://unfccc.int/resource/docs/2017/sbi/eng/l29.pdf 

Kunskapsplattformen för lokalsamhällen och urfolk

Efter många, långa nätters arbete kom mötet vidare med utformningen av denna plattform. Under våren ska länderna fortsätta arbeta kring exakta hur plattformen/arbetsgruppen ska fungera och på vilket sätt den ska föra in kunskap i förhandlingarna samt säkerställa deltagande. Vad jag ser som en av de absolut största framgångarna är att representanter för urfolk världen över fick uttala sig under alla möten och att de principer som lyftes av urfolksrepresentanterna blev en del av beslutet. Dessa principer var bland annat fullt och meningsfullt deltagande för urfolk, likställd status mellan urfolk och stater inom denna grupp (även i ledarroller), rätten till att själva välja sina representanter och tillräcklig finansiering. Vill du läsa hela beslutstexten så hittar du det här: http://unfccc.int/resource/docs/2017/sbsta/eng/l29.pdf

Skador och förluster

Frågan om hur de skador och förluster som många länder utsätts för som konsekvens av klimatförändringarna ska hanteras kom upp inom väldigt många förhandlingsspår. Ett uttryck för att denna fråga är viktig för många länder, till slut blev det ett beslut om att hålla en expertdialog för att stödja bland annat FN-sekretariatets arbete för att utreda hur ökad finansiering till detta ska kunna uppnås. Är nog långt ifrån vad många utvecklingsländer hade önskat, men ändå ett framsteg.

 

Bild på 5 personer som gör tummen upp runt bordet i Svenska delegationsrummet

Skapa handlingskraft för klimatet

Länderna bestämde sig för att hålla en workshop för att ta fram konkreta åtgärder för att öka utbildningen och allmänt medvetande om klimatförändringar. Efter mycket arbete från ungdomsgruppen YOUNGO så står det nu skrivet i texten att det är viktigt med deltagande av unga under denna workshop.

Klimatfinansiering

Här diskuterades långsiktig finansiering, prognoser för finansiering, riktlinjer till Gröna klimatfondens styrelse, finansiering av FN-sekretariatets arbete osv. Här togs mest processbeslut och de känsliga frågorna blev uppskjutna. Det mest uppmärksammade var anpassningsfonden som jag skrivit om tidigare.

Anpassning

I frågorna kring anpassning till klimatförändringarna gick det långsamt framåt och förhandlingarna kommer behöva förhandlas vidare. Dock togs det beslut kring länders egna planer för klimatanpassning.

Teknisk kapacitetsuppbyggnad

Möjligheterna för att följa, påverka på och delta i dessa möten varierar beroende på ett lands ekonomi och storlek. Exempelvis pågår det ett tiotal möten samtidigt och därför behövs det många personer på plats. Dessutom är mötena på en extrem detaljnivå och det behövs expertis inom de olika områdena för att hänga med och kunna påverka utfallet. Det togs därför beslut om att förenkla för utvecklingsländer att delta i mötena.

Arbetsprogram för jordbruksfrågor

Hur ska jordbruket minska sina utsläpp och anpassa sig till klimatförändringarna? Det har varit en förhandlingsfråga i 6 års tid och nu kunde länderna äntligen enas kring ett arbetsprogram för jordbruksfrågor som bland annat inkluderar en expertdialog och en workshop.

Turkiet och den gröna klimatfonden

Den gröna klimatfonden har som syfte att hjälpa

Bild på Sveriges styrelseledamot i Gröna klimatfonden, Lars Roth, när vi var några unga svenskar som fikade med honom i Bonn. Bild: Sofia Bjersér

utvecklingsländer att minska sina utsläpp. Då alla länder inom Parisavtalet nu har krav på utsläppsminskningar men då ”common but differentiated responsibilities” fortfarande gäller som vägledande princip så är Gröna klimatfonden ett sätt för utvecklade länder att ta ansvar för historiska utsläpp genom att ge pengar till fonden. Samtidigt får utvecklingsländer möjligheten till finansiell hjälp för att leva upp till sina åtaganden. Turkiet räknas under dessa möten som ett utvecklat land, men har uttryckt en önskan om att ändå kunna få söka pengar från fonden. Detta fick de inte igenom under mötet, men under sitt avslutningsanförande utlovade de inte skulle ge upp utan att de skulle försöka få igenom detta även på nästa möte.

Jag har skrivit om förhandlingarna utifrån hur jag uppfattat dem och kan inte lova att jag fått med allt eller uppfattat varje detalj korrekt. Därför hänvisar jag även till andra som förklarar förhandlingarna och gör det minst lika bra som jag, exempelvis Push , Climate Tracker eller regeringens pressmeddelanden.  Eller för den som är sugen på att djupdyka i förhandlingarna så hänvisar jag till UNFCCC:s hemsida 

 

Kram på er alla!

Kajsa