Första veckan i New York

Jag har nu varit i New York i nästan en vecka, i och med de post 2015-förhandlingar som pågått mellan medlemsstaterna. Den första dagen startade med ett morgonmöte med den svenska delegationen. Vi hade alla träffats dagen innan för ett möte där vi hade introducerats för varandra och talat om den kommande veckan. Under vårens gång så har den svenska delegationen inkluderat organisationer från civilsamhället, och de har haft med representanter från olika grupper under varje månad som förhandlingarna kring de nya hållbarhetsmålen har ägt rum. Så, under denna omgång medverkade representanter från bl.a. Svenska FN-förbundet, Union to Union och Skanska. Jag mötte även representanter från andra organisationer utanför delegationen, bl.a. Concord och RFSU.

Under tisdagen tillbringade jag mycket tid dels med Major Group for Children and Youth, men även med Women’s Major Group. Jag blev introducerad till den senare gruppen utav en person som var involverad i IPPC, som jobbar mycket med sexuella och reproduktiva rättigheter. Jag deltog även i planeringen utav ett så kallat side event med denna grupp, vilket är en händelse där olika intressegrupper får chansen att hålla i presentationer som sker mitt på dagen.

Under dagens sessioner så talades det om Goals and Targets, alltå de 17 målen och dess delmål. Dock så står ju de mesta av dessa relativt fast i nuläget, så som de står skrivna. Många länder talade mycket mer kring teman kring rättigheter, utbildning och diskriminering än dagen innan, men det är å andra sidan svårt att veta hur pass mycket detta kan påverka utvecklingen av agendan realistiskt sett. Det talades även en del om SRHR, vilket ändå var positivt, och som det har börjat talas mer om under den senaste tiden. Dock, när det gäller SRHR, så är en mina farhågor att begreppet kring hälsa och rättigheter kan komma att urvattnas, och börja handla mer om hälsa medan ordet rättigheter glöms bort. Sexuell och reproduktiv hälsa är ju något som de flesta länder kan skriva under på, eftersom det till exempel rör arbetet kring att stoppa spridning av sjukdomar såsom HIV och AIDS. Dock så handlar SRHR, enligt min mening, om så mycket mer än endast hälsa. Det handlar även om rättigheter, såsom kvinnors och flickors rättigheter till att bestämma över sin egen kropp, och rätten till tillgången till utbildning och information kring sina sexuella och reproduktiva rättigheter. Dock så är detta område något som ses som mycket mer kontroversiellt i dessa sammanhang.

Under onsdagen började jag med att möta upp den svenska delegationen på den svenska representationen. Vi summerade dagen som varit innan, och sedan besökte utrikesminister Margot Wallström den svenska representationen. Därefter gick jag till ett morgonmöte med de olika Major groups som är aktiva här. Därefter började dagens program med ett möte där olika Major Groups samt olika stakeholders fick chansen att uttala sig medan medlemsstaterna lyssnade. Detta var väldigt intressant, eftersom det skapar en slags situation med ombytta roller.

Många olika intresseorganisationer tog chansen att uttala sig, bland annat Women’s Major Group, Världsnaturfonden WWF och även den svenska organisationen RFSL. Några återkommande åsikter som framfördes bland de olika organisationerna var vikten av sexuella och reproduktiva rättigheter, jämställdhet och utbildning. Det talades även mycket om begreppet ”decent work” som är något som tyvärr börjat försvinna bort i förhandlingarna. Vissa av medlemsstaterna hävdar att begreppet ”decent jobs” istället kan användas, men själva syftet med att använda decent work är att det begreppet har en betydligt starkare rättslig innebörd.

Under eftermiddagens session var det dags för Follow up and Review. Många länder uttryckte en oro för att kraven på uppföljning skulle vara alltför hårda och skapa alltför mycket tryck från internationellt håll. Vidare finns även tankar om att det kräver en hög nivå av statistik kapacitet för att kunna mäta alla målen, vilket inte alla länder innehar i samma utsträckning. Dessa åsikter fördes framförallt fram av G77 och Kina, men även av ett flertal andra länder som uttryckte samma oro.

Många länder, bland annat Storbritannien, talade även om begreppet accountability i uppföljningsarbetet, men även kring CBDR, Common but differentiated responsibility. Det senare begreppet handlar om hur de olika medlemsstaterna historiskt sett har haft olika stor del i utsläppen under de senaste åren, och att det därför inte är rimligt att de länder som fortfarande befinner sig i utvecklingsskedet ska ta ett lika stort ansvar i miljöarbetet, och att de länder som idag är industrialiserade istället bör vara de som mest jobbar med dessa frågor.

Under torsdagen talades det vidare kring follow up and review, och många utav de inlägg som gjordes var relativt väntade. EU:s representant talade om accountability och höll en ganska stark linje, medan G77 och Kina talade mycket om att follow up and review, alltså uppföljningen och granskningsprocessen skulle ske på en nationell basis. Många mindre stater har även talat mycket om begreppet capacity building, och att hänsyn måste tas till möjligheten för länderna att samla in likvärdig data till sina statistiska jämförelser. Vidare så var det flertal länder, bl.a. Turkiet, som nämnde att det krävs transparent, participatory and accountable monitoring systems, vilket jag tycker är ett mycket rimligt krav. Dock vet en aldrig, som så ofta i dessa processer, hur pass mycket det egentligen betyder med ett sådant uttalande i verkligheten, och hur långt stater är beredda att gå när det handlar om att ge upp en del utav sin suveränitet. Det har även talats om att skapa en voluntary follow up process där medlemsstaterna inte ställs inför ett lika stort ansvar, vilket framförallt har framförts av G77 och Kina.

Vidare gjorde USA ett inlägg rörande att skapa en balans för övervakning på global, regional och nationell nivå. Dessa mätningar skulle i sin tur kunna leda till en anpassning och utveckling utav arbetet med hållbarhetsmålen. De höll dock en väldigt stark linje när det gällde att processen bör vara frivillig och nationellt ledd. Det talades även om vikten av att ha en transparent process som är inkluderade, och som baseras på data och statistik från många olika källor. Vidare tryckte de på vikten av att se till olika regeringsstrukturer, samt olika nivå i nationell kapacitet för att mäta och följa upp målen. Indikatorerna måste även vara globala, inkludera expertis och en varietet av stakeholders i processen. Ett land som däremot höll en väldigt hård linje var Ryssland, som i sin anförande nämnde att övervakningen absolut inte kunde ske på vare sig en global eller ens en regional nivå, utan endast nationellt. De framförde vidare i sitt anförande att den globala nivån endast kunde tjäna till att skapa en lärandeprocess, och att det även behövdes tas hänsyn till moraliska och kulturella traditioner i uppföljningsarbetet.

Ett, enligt min mening, väldigt relevant argument som många medlemsstater har nämnt är information access och accountability to all citizens. Självklart är det viktigt att det skapas påtryckningar från de olika medlemsländerna, men det är också otroligt viktigt med informationsspridning som går ut till alla. Först och främst måste invånare involveras i själva beslutsprocessen, men sedan måste dessa mål kommuniceras ut, och det måste även skapas en öppen och transparent process i de respektive medlemsländerna där det är tydligt för alla invånare på vilket sätt var och en av staterna jobbar med målen. Stater har alltså inte bara ett ansvar gentemot varandra, utan även till sina invånare, vilket är desto viktigare för uppföljningsprocessen och transparensen. Det har även talats om att fokusera på att skapa jämställdhet mellan och inom länder, samt att fokusera på de som ligger längst bak i utvecklingsprocessen.

Så, för att avsluta kommer här lite bilder från de senaste dagarna. Ha det fint, och hör gärna av er om ni har några tankar eller funderingar!

/ Alexandra

image (1) image (2) image (3) image

Konsultationer

Under de senaste dagarna så har jag deltagit på ett flertal konsultationer. Den första dagen träffade vi LSU:s globala ambassadörer, som alla är en del utav Global Youth Network. Jag berättade om mina politiska prioriteringar, samt vad de olika medlemsorganisationerna haft för tankar och idéer kring de olika utvecklingsmålen. Sedan diskuterades frågorna med ambassadörerna, som fick ge sin input kring vilka av dessa frågor som står högt på agendan i deras respektive länder. Dagen efter höll vi en konsultation med LSU:s olika medlemsorganisationer på Europahuset, där även dessa fick komma med ytterligare inputs kring processen.

Jag har valt att lägga mina politiska prioriteringar inom områden kring utbildning, kvinnors rättigheter samt SRHR, sexuella och reproduktiva rättigheter. Ett återkommande budskap från de olika medlemsorganisationerna har varit just utbildning, inte bara som ett mål i sig utan även som ett medel för att jobba med de andra målen. Det är viktigt att se sambandet mellan de olika målen, och att arbetet med dem måste gå hand i hand. Hållbar utveckling måste arbetas med utifrån sociala, ekonomiska och ekologiska dimensioner, och där spelar ungdomsinflytande en väldigt stor roll. De 17 målen och dess delmål är ganska fasta, och den huvudsakliga processen handlar nu om mätindikatorer och uppföljning utav hur målen kommer efterföljas.

Vidare vill jag arbeta utifrån ett perspektiv av Global Citizen Education, som är ett utav UNESCO’s strategiska arbetsområden. Utbildning är ett av de områden som jag ser som fundamentalt för ungas självständighet och delaktighet. Detta inte bara från ett perspektiv utav rena kunskaper, utan även kognitivt och socio-ekonomisk sett, där lärandet även handlar om kritiskt tänkande, delat ansvar för jordens resurser och förståelse för hur det finns ett ömsesidigt beroende mellan och inom länder. Detta för att kunna verka på ett ansvarsfullt sätt på lokala och globala plan för att skapa en hållbar framtid med fredliga samhällen. När människor får tillgång till utbildning och information, skapas möjligheter till att känna till och kräva sina rättigheter, och att delta i demokratiska processer på lika villkor.

När länder befinner sig i en utvecklingsfas finns det potential att redan från början satsa på hållbara alternativ, inte bara från ett miljömässigt hållbarhetsperspektiv men även från ett ekonomiskt. Jag vill även föra in perspektivet om ett helhetstänk, där man ser till allas gemensamma vinst sett från ett ekologiskt och hållbart perspektiv, snarare än till ett ekonomiskt vinstintresse som endast gynnar vissa aktörer.

Det är centralt att titta på vem det är som formulerar målen, och på vems bekostnad de ska uppnås. Vi ser även att vissa grupper drabbas av klimatförändringar i större utsträckning än andra, samtidigt som dessa grupper inte alltid har så sort inflytande i beslutsprocesser. Därför är det viktigt att skapa ett utvecklingssamarbete där alla parter är involverade i själva beslutsprocessen. Vidare så ser jag ett behov av att jobba utifrån ett perspektiv där det sprids kunskap kring människors rättigheter, makt och grundtrygghet. Detta är fundamentalt för att skapa förutsättningar som banar väg för ett globalt samarbete på lika villkor.

Vidare bör ämnet jämställdhet kopplas till de globala utvecklingsfrågorna, och även till den globala sysselsättningen, vilket både är ett mål och ett medel för att skapa en utveckling som förutom global rättvisa även relateras till ett cirkulärt nyttjande av jordens resurser. Hållbar konsumtion och produktion spelar därför en central roll, och detta i kombination med framtagandet av indikatorer och uppföljning är något som kommande generationer måste ha en fundamental del i. Vidare så måste sambandet mellan hållbar utveckling och jämställdhet sättas i fokus. Kvinnors och flickors deltagande i utvecklingsprocesser är centralt för att en långsiktigt och stabil utveckling ska kunna skapas. Jag vill betona vikten av att marginaliserade grupper inte bara talas om, utan även själva deltar i de processer som är till för att skapa ökad jämlikhet. Detta gäller även andra grupper som inte är proportionellt sett representerade i forum där beslut tas rörande deras framtid. Dessa gruppers, som till exempel barn och ungas, delaktighet anser jag vara avgörande för att skapa en hållbar utveckling som faktiskt ser till hållbar utveckling utifrån dess många dimensioner. Detta för att skapa ett långsiktigt och stabilt utvecklingsarbete, med konkreta mål och delmål som banar väg för en mer jämlikhet framtid, både inom och mellan länder.

Sammanfattningsvis så var det väldigt spännande och lärorikt att få träffa de olika personerna som deltog i konsultationerna, och att få höra deras tankar kring fokusfrågorna. Ett återkommande tema som många tagit upp är som sagt utbildning och ungdomsinflytande, vilka båda är områden som jag hoppas kommer prioriteras i den globala utvecklingsagendan framöver.

/ Alexandra

FN-förbundets ungdomsläger

Hej alla!

I slutet av maj besökte jag FN-förbundets ungdomssektions läger, som höll till i Härnösand. Där samlades ungdomar från hela Sverige som alla engagerar sig inom FN-förbundets ungdomsverksamhet, antingen genom en lokalförening eller genom sin gymnasieskola. Jag var där för att föreläsa och hålla en workshop kring temat kvinnors rättigheter, vilket är ett av de områden som jag valt att lägga mitt fokus på under post 2015-arbetet. Även om utveckling gällande kvinnors rättigheter har kommit en bit på vägen, så finns det ändå mycket kvar att jobba med. FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor från 1979 ger ett ramverk för att säkerställa lika rätt för kvinnor och män, och efter att den trädde i kraft två år senare så har den lyft fram regeringars skyldighet att i lagstiftning och praxis avskaffa alla former av diskriminering av kvinnor på grund av kön. För två år sedan hade 187 medlemsländer ratificerat konventionen, vilket motsvarade 90 procent av alla FN:s medlemsstater och även gjorde konventionen till den med näst flest ratifikationer kring mänskliga rättigheter, efter barnkonventionen.

Dock så har det varit väldigt problematiskt att en stor del utav medlemsländerna har reserverat sig mot delar av konventionen på ett sådant sätt som går emot själva syftet med konventionen. Problematiken har legat i hur detta hindrar skapandet och implementeringen av en minimi-nivå som alla länder har skyldighet att efterfölja, som skulle vara ett steg till att ge kvinnor och män lika stor möjlighet att åtnjuta de mänskliga rättigheterna. Konventionens implementering i de olika medlemsstaterna granskas sedan av CEDAW som är FN:s övervakningskommitté, dit länderna måste rapportera vart fjärde år kring hur de lever upp till konventionens artiklar utifrån ett administrativt, juridiskt och lagstiftningsmässigt perspektiv.

Under workshopen talade vi mycket om vad deltagarnas syn var på kvinnors rättigheter och ungdomsinflytande i post 2015-processen, och hade även en del dilemma-övningar kring vilka vägar som var bäst att gå för att uppnå ökad jämlikhet. Något som många tog upp var vikten av utbildning, och hur det kan vara ett väldigt effektivt medel för att skapa ett mer jämställt samhälle där människor har makten över sina egna liv. Alla utvecklingsmålen i post 2015-processen går mycket hand i hand, och just utbildning är en av de saker som går in mycket i alla delar utav utvecklingsmålen. Många av deltagarna talade om inkludering, ungdomsinflytande och om hur utbildning skapar förutsättningar för människor att ta makten över sitt eget liv.

Det var väldigt kul att få träffa så många engagerade personer, som alla brinner för frågorna de driver, och som verkligen delade med sig av sina tankar och erfarenheter. Många spännande diskussioner fördes, och det var intressant att höra om alla dessa frågor från ett nytt perspektiv!

/ Alexandra

UNg 15 dag2 (2) 011