Tack och adjö!

Så börjar det närma sig. Dagen då mitt mandat är till ända och jag avgår från mitt uppdrag som ungdomsrepresentant i FN. Med det här inlägget, som är mitt absolut sista här på bloggen, vill jag titta tillbaka på året som gått, ge mina reflektioner kring uppdraget och tacka alla som på ett eller annat sätt hjälpt och stöttat mig. Den långa, och kronologiskt mer korrekta berättelsen om uppdraget finner ni HÄR i min officiella slutrapport, men för er andra så kommer en härlig kortversion här. Och som alltid, hör gärna av er om ni har frågor, tankar eller bara vill ses och snacka någon dag. Jag finns alltid här för er!

Det har nu gått nästan 16 månader sedan jag skickade det där mailet som skulle förändra mitt liv. Mailet som jag så länge hade tvekat på att skicka. Mailet där jag berättade om varför jag ville vara med och förändra världen som LSU:s ungdomsrepresentant till FN:s Högnivåforum för hållbar utveckling. Mailet som efter en lång ansökningsprocess studsade tillbaka med ett “Grattis, du har blivit vald!”.

Jag kommer fortfarande ihåg hur jag studsade runt i min lägenhet där i några timmar, innan jag satte mig ner för att börja försöka förstå vad det faktiskt var jag skulle ägna hela nästkommande år till. För lika stor som lyckan, var också vilsenheten. Vad hade jag egentligen gett mig in på? Vem var jag, en liten pöjk från schlätta att representera ungdomsrörelsen i FN? Och var skulle jag egentligen börja?

För att göra mig lugnare bestämde jag mig för att börja med att läsa på. Det är nästan alltid en bra idé. Så jag läste. Pärm till pärm, rapport för rapport, om FN-systemet, om de globala målen, om indikatorer, utvecklingsfinansiering, och alla dessa FÖRKORTNINGAR. Herregud det tog nästan en timme att ens läsa en enda sida första gången jag öppnade något av alla dessa FN-dokument. HLPF, AAAA, MGoS, STI, GPDRR, SIDS – det hela var en enda röra, för att inte ens börja med alla olika FN-organ.

Är detta en issue för tillgänglighet & inkludering i processerna? Ja.
Är det en nödvändighet? Nästan.

Efter att ha lärt sig alla dessa förkortningar så förstår man dock också varför de har blivit till. Har man en minut i talarstolen (som jag hade under Sveriges presentation) så är det tyvärr ett nödvändigt ont att referera till dessa förkortningar för att överhuvudtaget hinna med. Jämför själva hur snabbt det går att säga “United Nations High-level Political Forum on Sustainable Development” med “HLPF”. Däremot tror jag att i dialog med andra som inte har erfarenhet av systemet är det superviktigt att använda ett så lättillgängligt språk som möjligt. Det viktigaste är att göra sig förståelig för mottagaren.

Att sitta ensam hemma och försöka läsa på tog mig dock bara so far. För att på riktigt förstå systemet behövde jag träffa folk som hade den djupare, bakomliggande kunskapen och kunde kontextualisera alla dessa dokument. Så jag träffade gamla representanter, diskuterade med ungdomsdelegater i andra länder och hade möten med kunniga inom området. Det här var oerhört värdefullt, och jag vill verkligen tacka alla er som på ett eller annat sätt bidragit med så mycket pepp, kunskap och kompetens under året! Utan er hade det här varit omöjligt.

För jag ska inte sticka under stol med att jag stundtals upplevt det här som ett väldigt ensamt och tufft uppdrag. Trots stöd från styrelse, kansli och inte minst min grymma kollega Hanna, så hänger allt slutligen på dig som repp. I ett uppdrag som till stor del har varit mitt att utforma, så har ansvaret också varit mitt att bära. Med tidigare erfarenhet av att vara på gränsen till utbrändhet har det varit en stor utmaning under året att navigera bland möjligheter för att utnyttja tiden på bästa sätt, hitta de platser där man faktiskt kan påverka och samtidigt verka för ett hållbart engagemang. Det här är nog också det som jag är mest stolt över efter hela det här året. Att jag verkligen gett mitt allt. Att jag lyckats göra, om än en liten skillnad, samtidigt som jag ändå har lyckats hålla mitt engagemang på en hållbar nivå och tagit hand om mig själv, mina nära och kära. “För det är ingen som kommer att tacka dig när din låga brunnit ut”

Jag är också stolt över att allt fler ungdomsorganisationer nu känner ökad kunskap och intresse av att arbeta med Agenda 2030. Över att jag under året träffat och föreläst för mer än 8 000 unga om de globala målen, ungdomsrörelsen och hur vi tillsammans kan skapa en mer hållbar värld. Över att vi fick in skrivelser om LSU i rapporten som Sverige skickade till FN. Att jag efter en hel del lobbying fick vara en del av Sveriges officiella presentation i New York. Att jag vågade. Att vi har stärkt kontakten och samarbetet mellan LSU och Utrikes- samt Finansdepartementet här i Sverige, andra ungdomsdelegater i Europa och organisationer i andra delar av världen. Att vi nu bjuds in för att tidigt i processen vara med och forma Sveriges prioriteringar inför årets HLPF. Att vi har fått vara med och lyfta frågan om ungas deltagande på högsta politiska nivå, för att säkerställa att unga världen över inkluderas i de processer som kommer att avgöra deras liv och framtid.

Det har varit ett oerhört spännande, krävande, lärorikt och givande år i hållbarhetens och ungdomsrörelsens tecken. Jag vill därför passa på att tacka ALLA som varit en del av den här resan. Ingen nämnd – ingen glömd. För en av mina främsta (och svåraste) lärdomar under året har varit att alltid försöka hålla sig kort och koncis, något som delegaterna i FN generellt är oerhört dåliga på. Jag tror alla skulle lära av att läsa lite mer Shakespeare;

“Since brevity is the soul of wit,
And tediousness the limbs and outward flourishes,
I will be brief.”

Med det sagt så vill jag avsluta det här inlägget med en sista tanke, nämligen att vi måste bli bättre på att stärka det positiva. För lika mycket som vi måste problematisera och förstå varför saker går fel, bör vi även försöka förstå och stärka det som är rätt och bra. Som aktiv i civilsamhället har jag växt upp med en kritisk röst, till i stort sett allt. Problematiserat, kritiserat, ifrågasatt. Och medan det är viktigt, så har jag lärt mig allt mer kring att faktiskt också stärka de saker som är positiva. Inte bara för att det är nyttigt för att skapa en mer konstruktiv debatt, utan för att det också är nödvändigt för att hålla uppe ens egen motivation. För det är jävligt mycket som går åt fel håll i världen, och att vara på plats i FN gör detta bara ännu tydligare. När medlemsstater inte kan komma överens om huruvida kvinnor verkligen har rätt till sina kroppar eller inte. När kriget i Syrien går in i ett sjunde år med hundratusentals döda som resultat. När USA väljer en president som mer eller mindre förnekar klimathotet. Då är det svårt att känna hopp och optimism om man inte också tittar på den positiva utvecklingen som sker på många platser över vår jord, inte minst här hemma i Sverige på grund av ungdomsrörelsens fantastiska arbete. Så är det något jag verkligen kommer att ta med mig efter det här året är det den oerhörda bredd, det enorma engagemanget och otroliga drivet hos unga jag träffat för att vara med och skapa en bättre värld.

Det känns otroligt roligt att nu kunna lämna över uppdraget med starkare relationer mellan LSU och Utrikesdepartementet, fler kontakter och samarbetspartners i FN & Europa, och kanske bättre förutsättningar än någonsin tidigare. Att det dessutom är Henrietta som tar över gör mig trygg i att 2018 kommer vara ett år utöver det vanliga för LSU och den globala hållbarhetsdebatten.

Själv ser jag nu fram emot att skriva min kandidatuppsats och avsluta mina studier på Handelshögskolan i Göteborg, för att sedan förhoppningsvis få fortsätta tjänstgöra i arbetet för en mer hållbar värld. Till sist vill jag återigen tacka för förtroendet att få representera er under året, och nu signa ut med hopp och tro om en bättre framtid, för såväl oss unga som för kommande generationer.

Tillsammans förändrar vi världen.

Peace.

Läs slutrapporten här

Hör av dig på:
Mail: bjornfonden(at)gmail.com
Twitter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *